Glädjande besked om Jerusalem som Israels huvudstad

Redan 1995 beslutade USA:s kongress att erkänna den suveräna staten Israels (och varje lands) rätt att själva bestämma var inom sina gränser de vill förlägga sin huvudstad. För trots att (västra) Jerusalem de facto varit huvudstad sedan början av 1950-talet – och enligt Israelisk lag även formellt år 1980 – hade ett erkännande av detta ännu inte skett. Året då Israel proklamerade Jerusalem som sin odelbara huvudstad reagerade FN:s säkerhetsråd med resolution 478 som uppmanade till bojkott av Jerusalem som huvudstad. En ambassad där skulle ses som ett erkännande av Israels rätt till hela Jerusalem (dvs även den östra tidigare Jordanska delen) hette det.

Men varför skulle USA egentligen ställa upp på denna bojkott? Varför skulle de stämma in i vargskallet anförd från den stora grupp ickedemokratiska regimer vars agenda gått ut på att till varje pris motarbeta Israel, regionens enda demokrati? Kongressbeslutet 1995 uttrycker att Jerusalem ska förbli en odelad stad med skyddade rättigheter för varje etnisk och religiös grupp och även erkännas som Israels huvudstad. Samt att USA:s ambassad ska flyttas till Jerusalem.

Sedan kongressbeslutet i Washington fattats har varje amerikansk president valt att skjuta upp dess genomförande. Fram till i onsdags alltså, den 6:e december 2017, då president Trump tillkännagav att beslutet, att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, ska fullföljas.

Egentligen är det närmast skamligt att inte fler av de demokratiska länderna har gjort detta tidigare. Det var som en reaktion mot just detta som kristna från hela världen gick samman för att skapa den kristna ambassaden i Jerusalem år 1980, en ambassad som saknar formell legitimitet men har desto större symbolisk dito.

Man kan tycka vad man vill om Donald Trumps märkliga manövrar i skilda frågor. Man kan också ha synpunkter på hans ledarstil. Men när det gäller Jerusalem uppfattar vi hans, och den amerikanska kongressens beslut, som välgrundat.

Erkännandet behöver inte utesluta att det i framtiden också kan bildas en palestinsk stat med regering i östra Jerusalem – om en sådan överenskommelse kan uppnås. Men det skulle bland annat förutsätta att den palestinska sidan visar att de vill ha fred, att de upphör med terroristverksamhet och erkänner Israels grundläggande rätt att existera. Även Israel, som under trycket av många krig för sin existens har gjort diverse felsteg, behöver då göra erkännanden och eftergifter.

För det vore ingen realistisk hållning att förneka att även Israel har gjort sig skyldig till felsteg. Ändå är det svårt att värja sig mot det uppenbara – att Israel bedöms med en annan måttstock än övriga länder – som utslag av en slags förklädd antisemitism. Det förakt som mött det judiska folket genom århundraden riktas numera ofta mot Israel som stat.

Den andliga dimensionen handlar om att Abraham fick löften om att få landet till evig tid (enligt 1 Mos 13:15 m fl verser). Det finns åtskilliga löften om att judarna även skulle komma tillbaks till sitt land efter en lång tids förskingring. Vi är många som uppfattar Israels bildande som en del av uppfyllelsen av de löftena. Angående Jerusalem säger Jesus följande enligt Lukas 21:24:

De (judarna) ska falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla hednafolk, och detta Jerusalem ska trampas av hedningar tills hedningarnas tider är fullbordade.

Detta inträffade 1967 när Israel (efter att ha blivit anfallna) intog hela Jerusalem. Det är mycket intressant att lägga märke till att det strax efter detta uppstod en kristen väckelse bland judar. Idag finns över 500 judiska församlingar och synagogor runt om i världen som bekänner Jesus som Messias med sammanlagt mer än 500 000 personer. Detta påbörjade andliga uppvaknande kan sättas samman med att Israel har kommit tillbaks till sitt land och sin huvudstad.

När det gäller den historiska och politiska situation vill vi rekommendera Världens medelpunkt av Sven Reichmann. Boken som sedan en tid varit slutsåld kan i dag beställas som E-bok på XP Media. Inom kort kommer den också finnas tillgänglig som vanlig bok.
Anders Robertsson

Här följer det högaktuella kapitlet ”Freden kraschar” ur boken Världens medelpunkt.

 

Freden kraschlandar

Netanyahus tid vid makten rann ut efter tre år, våren 1999, då hans koalition föll sönder. I valet den 17 maj gick segern till Ehud Barak, tidigare ÖB för IDF, Israels försvarsmakt. Barak representerade Labour och vann valet på ett löfte att man inte längre skulle sätta klackarna i backen utan nu, äntligen, ordna verklig fred med palestinierna.

Barak var villig till ganska stora eftergifter om de bara ledde till en verklig fred. Som det dittills hade varit hade IDF dragit sig bort från det ena området efter det andra utan att det egentligen hade skrivits under något avtal om fred. Så villig han än var att fullfölja de avtal som ingåtts ville han också driva fram den slutförhandling som till sist skulle medföra ett verkligt fredsavtal och inte bara överlåtelser av mark i utbyte mot i praktiken ganska osäkra löften om reducerad terrorism.

Ett år av intensiva diplomatiska förberedelser fick inleda Baraks väg till de slutliga förhandlingarna med PLO. Några anhalter på vägen har redan nämnts tidigare, nämligen avtalet med palestinierna i Sharm el-Sheik den 4 september 1999 och besvikelsen över att det inte blev någon fred med Syrien och Hafez al-Assad (mars 2000). Innan denna besvikelse var ett faktum hade Knesset beslutat (5/3 -00) att IDF skulle utrymma den så kallade Säkerhetszonen i södra Libanon oberoende av om man fick fred med Syrien eller inte. Utrymningen tillkom i slutet på maj 2000 och innebar att också en rad libaneser fick fly till Israel eftersom de samarbetat med Israel. Hizbollah tog över makten i området.

Camp David
Så samlades man då till sist (12/7 -00) i Camp David, där Sadat, Begin och Carter under svår vånda kommit fram till freden mellan Israel och Egypten (-79). Nu hette de viktigaste aktörerna Arafat, Barak, Clinton och dennes specielle sändebud och rådgivare röran-de Mellanöstern, Dennis Ross. Den senare var USA:s chefsförhandlare som varit med i alla förhandlingar under både George Bush den äldre och under Bill Clintons två perioder, alltså tillsammans tolv år. De tidiga och hemliga Oslo-förhandlingarna (sommaren -93) är i stort sett det enda som Ross inte själv deltog i. När hela kam-pen definitivt var över drog han sig tillbaka och skrev en bok på 800 sidor. Den heter ”The missing peace” vilket kan översättas till ”Freden som inte fanns” eller – kanske bättre – ”Den förlorade freden.” Här kan man följa alla förhandlingar, delvis till och med vad gäller repliker och kroppsspråk. Absolut ingen kan ha mer kunskap i första hand eftersom knappast någon annan kan ha varit med i alla sammanhang så som Ross. I många viktiga samtal var han ensam med någon arabledare eller israelisk premiärminister. Hans noggrannhet och uppenbara trovärdighet gör att man med god säkerhet kan för-stå varför alla fredsansträngningar till sist rann ut i sanden.

När det gäller Camp David beskriver han processen dag för dag.

Här kan vi inskränka oss till två frågor:

1) Hur såg fredsförslagen ut?
2) Vem sade nej till vad? Och hur?

Fredsförslaget
Här går vi för enkelhetens skull någorlunda rakt på konturerna av det förslag man kom att arbeta fram, det som konferensen till sist fick räkna som en del av sitt slutdokument. Israel skulle här göra så stora eftergifter att många i Israel flämtade till när de fick höra hur diskussionerna hade gått.

Yossi Beilin hade en gång i världen föreslagit att PA (den palestinska administrationen) skulle få lov att etablera huvudstad i en arabisk förstad till Jerusalem – Abu Dis. Nu höll man i praktiken på att dela själva Jerusalem i två delar där palestinierna skulle ta hela östra Jerusalem. Gamla stan skulle också delas med en arabisk administration för de arabiska och kristna delarna. När det gällde Tempelberget körde man fast totalt. Arafat kunde inte tänka sig att avstå från något ens när det gällde Västra muren. Som ett skäl för att inte ge upp det allra minsta av Tempelberget förklarade han bland annat att de judiska templen hade stått i Nablus och inte i Jerusalem – en tanke som Clinton blankt avvisade men som Arafat aldrig övergav.

Tanken var vidare att PA skulle få som mest 92 % av Västbanken och hela Gaza. Slutbudet sade vidare att 63 bosättningar skulle utrym-mas. Kompensation för bibehållna israeliska bosättningar skulle ges i anslutning till Gaza. Även när det gällde ”flyktingarnas rätt” att återvända försökte USA lägga fram förslaget att Israel kunde för-binda sig att ge plats för ett visst antal med full frihet för Israel att bestämma vilka som skulle få återkomma. (Citationstecknen är mina. Aldrig annars i historien har man räknat tredje generationen som flyktingar. Det har heller aldrig funnits någon lagfäst rätt till ett återvändande på millimetern, minst av allt när det gällt människor som tillhört en grupp som startat det krig de själva flydde ifrån). Hela regionen skulle bära ansvaret för att ta hand om de övriga av flyktingarna och deras efterkommande inom den palestinska staten eller på den plats där de valt att bosätta sig – var förslaget.

Hur körde man fast?
Vad skulle Arafat ge i utbyte för allt detta? Svar: fred, inget annat. Ville han det? Svar: nej. Ross beskriver målande sina känslor mot Arafat inför ett av de allra sista samtalen under Camp David. Kraschen var överhängande. Clinton skulle möta Arafat ensam och allt hängde egentligen på vad denne skulle svara (sid 704-05, min översättning):

”Jag bestämde mig för att inte närvara vid mötet av två skäl. För det för-sta tänkte jag att Arafat kunde använda sig av min närvaro för att avleda samtalet om han ogillade något som Presidenten sade. Han kunde fokusera på mig som en ursäkt och upprepa sitt tidigare påstående att jag skulle ha kokat ihop den här idén med Barak. För det andra befarade jag att jag kunde tappa tålamodet med Arafat. Jag hade fått nog av honom. När han var ensam med Presidenten i Wye hade han åtminstone kommit med några förslag men här i Camp David hade han under två veckor inte lagt fram en enda idé eller någon allvarlig kommentar. Om någon skulle explodera fick det bli Presidenten och inte jag. Det visade sig också att mötet inte gav något resultat. Arafat ville inte acceptera det som Presidenten kunde göra, och Presidenten explodera-de verkligen, så att han vid ett tillfälle röt åt Arafat att denne hade ’varit här i fjorton dagar och sagt nej till allting.”

Det var verkligen en korrekt kommentar att Arafat sade nej till all-ting. Den mark som utlovades var inte tillräcklig, delningen av Jerusalem var inte bra, planerna för Tempelberget var helt oacceptabla och flyktingfrågan var så avlägsen att man inte ens orkade köra fast med den. Arafat krävde hela tiden mer och var inte inställd på att själv avstå från något.

Barak var på ett sätt lättad över att Arafat så eftertryckligt hade visat sina kort att det blev PLO som sade nej på alla punkter och inte han själv när nu kraven på Israel hade börjat bli så uppskruvade. Samtidigt förstod han också att det här innebar fredsprocessens död och att det bara vore en fråga om kort tid innan ett nytt krig skulle bryta ut i Israel. Så blev det också.

Fullt krig
Clinton avslutade Camp David med en presskonferens där den som kunde läsa det minsta mellan raderna förstod att allt hade strandat enbart på Arafats nej. När Arafat kom hem till de sina tog de emot honom som en hjälte. Han hade stått emot USA:s makt och påtryckningar. Han hade inte gett upp en centimeter av den heliga marken. Att han hade hänvisat sitt eget folk till fortsatt krig, misär, korruption, rättslöshet och vanstyre var det få av hans egna som ens våga-de tänka. Många ville det givetvis inte heller.

Nu, i efterhand, vet vi att Arafat hade börjat räkna med nya krigs-handlingar redan innan han for till Camp David. Om det betyder att han i förväg beslutat sig för att bara säga nej och sedan gå i krig är däremot oklart. Redan i maj månad när Israel firade sin självständighet och palestinierna i samma mån sörjde al-Nakba (Katastrofen) blev det i alla händelser en hel del skjutande. Det var Arafats van-liga sätt att understödja en politisk förhandling. Under sommaren 2000 tränades tusentals palestinska tonåringar för krig i PLO:s läger. När Arafat kom hem började planläggningen för ett terrorkrig i stor skala. Sista datum för dess början sattes till den 30 september 2000.

Det kom inget lägligt tillfälle förrän den 29 september. Då besök-te Ariel Sharon Tempelberget och det fick bli en lika bra förevändning för krig som utgången till en tunnel fick bli när Arafat startade Tunnelkriget 1996.

Ett år senare kommenterade Marwan Bargouthi – ledare för Tanzim, en av Arafats viktigaste beväpnade grupper – krigsutbrottet så här:

”Jag visste att slutet av september var deadline för explosionen, men när Sharon besökte al-Aqsa Moskén var detta det lämpligaste ögonblicket för att låta intifadan bryta ut.”

Den andra intifadan kom att bedrivas som ett fullskaligt terrorkrig med som mest 24 attacker per dag. Många lyckades IDF oskadliggöra men långt ifrån alla. Från 9 september 1993, då Osloavtalet skrevs under i Washington, fram till och med 2005 hade under tolv år sammanlagt 1367 israeler dödats. Värst var det under 2002 då 452 israeler dog. Naturligtvis blev därtill tusentals lemlästade och invalidiserade. Under perioden från 29 september 2000 till 15 februari 2003 dödades 737 israeler, i genomsnitt 26 personer per månad.

Den 29 mars 2002 gick IDF in på de områden som lämnats över i tidigare avtal – Operation Defensive Shield (Operation Försvarssköld). Arafats högkvarter i Ramallah intogs och länsades på datorer och dokument. Med dessa kunde Israel till fullo bevisa att Arafat hade startat, styrt och finansierat terrorkriget. Därefter raserade man hans högkvarter sånär som på några rum där man i medvetande om att han redan var dödssjuk lät Arafat bo kvar under belägring. På skonsammast möjliga sätt försökte man sedan röja upp bland terrornästen, träningsläger och bombfabriker på Västbanken och i Gaza.

”Muren”
I augusti 2003 började man bygga en säkerhetsbarriär mellan norra Västbanken och Israel där de flesta terrorister tog sig in. Detta avsnitt blev färdigt i slutet av juni 2004. I motsvarande del av Israel sågs efteråt en reduktion med 70 % av antalet döda och 85 % av antalet sårade. Barriären är i huvudsak ett avancerat staket men där den ska hindra krypskyttar måste man bygga den som en mur. Eftersom hela den palestinska krigföringen därför blev starkt försvårad lät man utlösa en kraftig propagandastorm – som landade inte minst bland svenska kristna och svenska vänsterpolitiker. Man pekade på hur de närboende palestinierna hade drabbats, vilket de givetvis hade. Men förlorade betesmarker, förstörda olivlundar eller längre väg till skolan kan väl inte i svenska ögon få väga tyngre än israeliska liv? Eller kan de? Har palestinierna som folk inget ansvar för de krig som de själva startar? Varför ska man ”sätta press” på den part som ville skriva under ett fredsavtal och låta den part gå fri som sade nej till alla förslag?