Den 2-4 juli hade jag förmånen att få åka till Kielce i Polen i sällskap med två XP Media-författare. Max Safir, överlevare från Förintelsen, som tillsammans med Ewa Wymark skrivit boken Bäste herrn, låt mig få leva, samt Pierre Enbert, författare till Vägen ut, som berör Sveriges skuld under Förintelsen. Bakgrunden till resan var en inbjudan till en konferens ”70 år efter Progromen”. Dagarna 3-4 juli är minnesdagar av en pogrom som judar blev utsatta för i Kielce den 4 juli 1946. Det hela inträffade efter att några överlevande judar återvänt till staden från olika koncentrations- och förintelseläger. I pogromen mördades 42 judar och 50 skadades. Denna händelse gjorde att ca 70000 judar flydde från Polen inom några månader. Ett år senare fanns det bara 100000 judar kvar av den tidigare polsk-judiska befolkningen som översteg 3.3 miljoner före kriget. Läs mer http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/pogromen-i-kielce-4-juli-1946 Flera av förövarna straffades men sedan tonades händelsen ner av kommunisterna. Senare, efter frigörelsen från sovjetkommunismen, lät den nye polske presidenten Lech Walesa sätta ut ett minnesmärke om pogromen 1990. 2006 gav Jan T. Gross, historiker och sociolog, ut boken Fear där han påvisar att polacker som var delaktiga i pogromen. Detta ledde till ett uppvaknade och en intensiv debatt om polackernas roll i förföljelsen av judarna. Gross hade tidigare 2001 gett ut boken Neighbors som beskriver händelserna i Jedwabne, en annan ort i Polen. Den 10 juli 1941 brände polacker inne hundratals judar i en lada. Dessförinnan hade folkmobben jagat ut judarna ur husen i byn och mördat ett stort antal. Efter denna pogrom lade man beslag på de mördade judarnas ägodelar och flyttade in i deras hus. Denna berättelse öppnade mångas ögon om vanliga polackers delaktighet i Förintelsen medan andra avfärdar den trots starka bevis.

Inbjudare till ”70 år efter Progromen” var The Jan Karski Society – Institute for the Culture of Encounter and Dialogue. Det var ca 500 personer från olika delar av världen som var med vid olika tillfällen under de tre dagarna som konferensen pågick. Första kvällen visades en dokumentär om ett arbete av försoning mellan överlevande judar och personer boende i Kielce. Under den 3:e juli förekom ceremonier vid olika minnesmärken, i gettot och på den judiska begravningsplatsen där man begravt pogromens offer. Och en ”Marsch för livet” genomfördes på Kielces gator. Även Polens president hedrade offren till pogromen genom att vara med i Kielce Det var tydligt att många kristna, både katoliker och frikyrkliga, har tagit detta till sitt hjärta. Deras engagemang var påtagligt. På söndagsgudstjänsten medverkade även Israels ambassadör i Polen. I slutet av gudstjänsten hölls en bön om förlåtelse för vad tidigare kielcebor gjort mot judarna. Gudstjänsten präglades av värme, delaktighet och allvar. Konferensen avlutades den 4 juli med en konsert i Kielces konserthus med Warszawas Symfoniorkester där både en rabbin från Warszawa och en katolsk biskop medverkade. I maj månad hade judiska rabbiner och katolska biskopar varit samlade för dialog för att en försoning ska ske. Intrycket är att det idag finns kristna som vill göra upp med den omfattande antisemitism som tidigare funnits i Polen. Vi kan lära av det som skett och vara uppmärksamma på att det kan upprepas igen i Europa om extrema grupper, exempelvis fundamentalistisk islamism och högerextrema grupper får fritt spelrum. Kristna har ett ansvar att vara med och skapa försoning där oförrätter begåtts. Vi måste ta avstånd från alla våldsideologier oavsett var de kommer ifrån.

Under resan bestämdes även att Max Safirs bok, Bäste herrn, låt mig få leva, ska ges ut på polska av Jan Karski Society – Institute for the Culture of Encounter and Dialogue som har sitt säte i samma stad som Max var uppväxt i. Stöd har redan beviljats till projektet genom Kulturrådet och enskild givare från Sverige.

Marschen avgick från detta minnesmärke i Kielce

Skribent: Anders Robertsson