Skribent: Anders Robertsson och Roger Gustavsson

Samtalet om bibelsyn fortsätter att engagera:

”Bibeln – myt eller sanning” har uppmärksammats av tidskriften Theofilos (vol 8. nr 2, 2015) i en granskande artikel skriven av David Willgren. Boken har tidigare recenserats på Barnabasbloggen och i Världen idag. (Stefan Swärd, som är en av bokens författare, har efter att Theofilos recension publicerats också initierat en ny debatt om Daniels bok.)

I artikeln gör Willgren inte bara en seriös genomgång av boken och dess sammanhang utan låter också utforma sin bokanmälan till ett självständigt bidrag till det samtal om bibelsyn som boken fötts ur. Artikeln är intressant inte bara för att den är välskriven och hålls i en god ton utan också för att Seth Erlandsson (vars del i boken är längst) blivit inbjuden att besvara recensentens initierade frågor. Erlandssons kommentar återfinns i samma länk efter Willgrens text och som separat artikel på XP Bulletinen. I granskningen av bokens formalia ger Willgren nyttig kritik, exempelvis av bristande enhetlighet i notapparaten, däremot ser vi inga problem med inslagens ordningsföljd eller skiftande längd.

Först några ord om den nämnda bibelsynsdebatten. Vi har uppfattat det som en kärnfråga om det är trovärdigt att låta sitt studium av Skriften präglas av historisk-kritisk metod, istället för att arbeta utifrån en historisk-grammatisk metod. Det handlar om två delvis distinkta metoder som bottnar i olika världsbilder.

Den historisk-kritiska metoden är vanlig inom universiteten och även, i varierande utsträckning, vid en del kristna högskolor. Metoden går ut på att tolka texten enbart utifrån vad som bedöms möjligt i det historiska sammanhang man rekonstruerar kring textens tillkomst. I praktiken innebär det att man närmar sig Bibelns texter utifrån inomvärldsliga premisser, dvs en ateistisk världsbild där Gud inte kan ge uppenbarelse om framtiden.

Den historisk-grammatiska metoden kan däremot användas även med en världsbild som är öppen för Guds existens. Den historisk-grammatiska metoden har samma intellektuella verktyg som den historisk-kritiska när det gäller krav på inre samstämmighet, noggrann analys av grammatisk och historisk kontext etc. Metoden kan dock, tack vare sin öppenhet också för utomvärldsliga orsakssammanhang, ta texternas egna uppgifter på allvar även när de beskriver övernaturliga händelser eller innehåller profetiska utsagor. Man kan med andra ord inte på förhand utesluta sanningshalten i sådana bibeltexter utifrån en världsbild där Gud existerar.

Debatten handlar därmed också om huruvida Bibeln är ett historiskt dokument som vi kan lita på. En fråga med en oerhörd sprängkraft.

Enligt Bibeln börjar frälsningshistorien redan i GT:s skapelseberättelse men också Israels historia är viktig. Om vi tar bort den historiska trovärdigheten från det Gamla testamentet avlägsnas samtidigt frälsningshistoriens fundament i verkligheten.

Nu tillbaks till artikeln i Theofilos.

Willgren håller inte alls med om att skillnaden mellan historisk-kritisk respektive historisk-grammatisk metod är så betydelsefull som vi skissat ovan. Den kritik som framförs mot olika metoders svagheter är något som bibelforskare visserligen måste vara medvetna om men, menar Willgren, som troende kan man ändå använda den historisk-kritiska metoden:

med en medvetenhet, både om de inbyggda begränsningarna och behovet av kompletterande synsätt.

Men hur förklarar då Willgren betydelsen av de olika resultat som skilda metoder kan komma fram till? Det han gör i artikeln är att skapa ett argument emot Erlandssons dikotomi (tudelning) mellan att betrakta t ex Daniels bok som antingen Guds trovärdiga ord eller som ett medvetet falsarium. Sådana uppdelningar är nämligen enligt recensenten ”i längden inte fruktbara”.

Willgren vill med Psaltaren som exempel visa att textens författarhänvisning kan påvisas vara felaktig och historiciteten skev utan att Skriften därigenom upphör att vara Guds ord.

Som bibelläsare kanske man kan se det som en detalj om en psalm skriven av t ex Koras söner skulle tillskrivas David. Men knappast om Daniels bok skrivits av en fiktiv Daniel 160 f. kr. eftersom dateringen här är avgörande för om det rör sig om en äkta framtidsförutsägelse eller ej.

Willgren menar sedan att Daniel och övriga profeters böcker på motsvarande sätt som Psaltaren, (och de historiska böckerna) är resultatet av ett redaktionsarbete:

Att textavsnitt från olika tider och med olika bakgrund har redigerats ihop till en sorts enhet är också uppenbart i Psaltaren, precis som det faktum att hänvisning till tidigare källor är vanligt förekommande i de historiska böckerna, så varför skulle Moseböckerna eller profeterna vara annorlunda?

Ja, varför skulle en profetboks tillkomst vara annorlunda än en sångsamlings? En skillnad är att Psaltaren själv uppger att den har flera olika författare medan texten i t ex Jesaja och Daniels bokrulle uppger att det är respektive profets ord.

Vi kan konstatera att ståndpunkten leder till besvärande slutsatser när det gäller Daniels bok. Den skulle ju därmed innehålla en fejkad berättelse om ett i förväg förutsagt händelseförlopp. Skulle Danielsbokens utsagor (genom en senare tids pseudo-Daniel eller Danielsredaktion) ändå likt Psaltaren vara ”inspirerade av Anden för att tala Guds ord till sitt folk”?

Att använda Psaltarens skilda författarskap som argument för att komma undan den dikotomi som Erlandson och andra målat upp verkar därför inte hållbart.

Men denna slutsats kanske kan mildras? Willgren föreslår en bredare definition av begreppet ”profetia”. Han är i en intressant utläggning inne på att begreppet inrymmer både förklaring av historien och ett budskap till samtiden. Men även om en sådan bredare förståelse av begreppet kan vara motiverad så är det inte någon lösning på det problem som uppstår med en sen datering av Daniels boks uttalade framtidsförutsägelser.

Seth Erlandssons kommentar skjuter bland annat in sig på det uppenbart märkliga med att jämföra tillkomsten av en sång- och bönesamling med tillkomsten av ”Mose och profeternas skriftliga vittnesbörd” men ger också en gedigen genomgång av flera av artikelns teman (bland annat angående Psaltaren) och uppehåller sig främst i den senare delen av artikeln där Willgrens egen ståndpunkt framkommer tydligast. Det är intressant läsning men vi lämnar nu Theofilosartikeln och Erlandssons kommentar.

När det gäller den vidare frågan om Nya testamentet och i synnerhet evangeliernas trovärdighet som ju också varit aktuell under de bibelsamtal som har förts så vill vi utöver ”Bibeln – myt eller sanning” uppmärksamma Stefan Gustavssons bok ”Skeptikerns guide till Jesus del 1” (Credoakademin 2014). Boken är inte skriven som ett inlägg i debatten om evangelikal bibelsyn utan just som en guide till skeptiker. Men visst finns det beröringspunkter.

Författaren uppmärksammar till exempel en praxis inom olika vetenskapliga discipliner att inta en väsentligt mer kritisk syn på Bibelns texter än andra antika texter. Gustavsson skriver på sid 44:

Tyvärr används ofta en dubbel måttstock där det är tillåtet att driva vissa argument kring Jesus historicitet som vi inte gör om andra historiska gestalter. Om vi till exempel skulle tillämpa samma hyperkritiska attityd till källorna om Konfucius som en del radikala Jesus-forskare har till evangelierna, så skulle Kinas berömda vishetslärare helt försvinna ut historien.

Det här är bara ett axplock från en bok vi kan rekommendera varmt. Dock har vi förstått att man ofta möter en större respekt för Bibelns texter bland hebreiska och grekiska språkexperter än man finner bland forskare inom den teologiska sfären (detta enligt kompetenta språkforskare vi mött i samband med Folkbibelns översättningsarbete).

Till sist. När vi i jultid 2011 fick artikeln ”Bibelsyn på entreprenad” publicerad i tidningen Dagen blev det startskottet till de samtal som fortfarande förs. Vi hade två skäl att skriva. 1. Vi såg risker med den förändring vi lagt märke till när det gäller bibelsyn inom utbildning och församlingsliv. 2. Vi ansåg att Lausannedeklarationens undertecknande svenska samfund genom denna förändring höll på att placera sig utanför deklarationens råmärken.

Genom debatten har vi delvis fått korrigera oss på den andra punkten. Deklarationens bibelsyn kan tolkas bredare än vad vi hade uppfattat det. På den första punkten har vi snarast fått riskerna bekräftade. Det finns en reell risk att ett kritiskt förhållningssätt till Bibeln gör att man missar dess huvudsyfte att förmedla Gud Ord som förmedlar frälsning (1 Petr 1:23) och förvandling av människors karaktär (Hebr 4:12, 13 och 2 Tim 3:16, 17). Vi får ju inte låta studiet av och forskningen om Bibeln leda till ett minskat förtroende för Ordet. Låt oss istället ta emot den tro som den vill förmedla och i ödmjukhet lyda dess uppmaningar till oss.

Det vi behöver idag är en hunger efter Guds ord bland alla mänskor, något vi som troende inte får motverka.