Skribent: Seth Erlandsson
Seth Erlandsson granskar Jonas Gardells teologi. Artikeln har även publicerats i Biblicum nr 2 2009.
Enligt ateistisk världsbild måste skapelsen ha skapat sig själv och Bibeln kommit till som alla andra böcker. Det är också utgångspunkten för en stor del av den historisk-kritiska forskningen och den liberala teologin. Man kan inte räkna med en evig och allsmäktig Gud som skapat världen och – förutom skapelsens vittnesbörd om hans väldiga makt och gudomliga egenskaper (den allmänna uppenbarelsen) – tydligt men övernaturligt uppenbarat sig i Israels historia och genom särskilt utvalda profeter och apostlar låtit dokumentera sin undervisning och sina väldiga gärningar (den särskilda uppenbarelsen = Bibeln). Man vill endast räkna med Gud i betydelsen en mänsklig tankeprodukt, vad människor i olika miljöer tänkt och trott. Följaktligen avvisar man Bibelns egna anspråk på att vara en sann historieskrivning och uppenbarelse, Guds inspirerade och sanna ord. I stället utgår man ifrån att Bibeln uteslutande innehåller människotankar om Gud och världen, präglade av olika kulturers och miljöers tidsbundna tankar. År 2003 utkom Jonas Gardell med boken ”Om Gud”. I den tar han sin utgångspunkt i Gamla testamentet, eller rättare sagt i olika bibelkritikers uppfattningar om Gamla testamentet, nämligen att Gamla testamentet utgör ett hopkok av en rad oförenliga religiösa människotankar. (1) Att Bibeln är Guds ord och att det bara finns en enda sann Gud avvisas, en Gud som inte är skapad av människor utan tvärtom deras Skapare. Bibelns Gud är en mänsklig konstruktion, menar Gardell, en produkt av att man under tidens lopp förenat en lång rad olika gudsbilder till en enda omöjlig kombination av oförenliga gudsbilder. ”I min förra bok – Om Gud – försökte jag skissa upp hur det vi kallar Gud växte fram ur en mängd gudsbilder och föreställningar som en mängd olika kulturer och folk gjorde sig under flera tusen år i Främre Orienten” (s. 30). Gardell försöker skala bort allt hos Gud som han inte tycker om och bara behålla ”de gudsbilder” som tilltalar honom. Han gör på samma sätt med Jesus i sin nya bok ”Om Jesus” (2009). Han skalar bort allt som inte passar honom. Det lilla han behåller kallar han ”den historiske Jesus”. Han bygger på antagandet att Nya testamentets ögonvittnesskildringar i själva verket inte är några ögonvittnesskildringar utan en senare tids omtolkningar och spekulationer. Det ger honom utrymme för egna spekulationer om vem Jesus egentligen var. Att Jesus dog för våra synder som ett försoningsoffer betraktar Gardell som en ”primitiv och outvecklad” tanke. ”En tidig och för länge sedan passerad fas i andlighetens historia. Och i det ögonblick vi släpper tanken på Jesus som syndoffer förlorar jungfrufödseln mycket av sin relevans, liksom behovet av att Jesus måste ha varit syndfri eftersom han inte längre måste uppfylla Moses lags krav på perfekta offerdjur” (s. 344). ”Jag betvivlar att Jesus dog för våra synder… Den tolkningen gör Gud till en obehaglig, jag skulle vilja säga otillbörlig kombination av lagstiftare, domare och bödel, och den gör människan till något orent, smutsigt och syndfullt som Gud inte kan ta till sig och inte älska om hon inte först renats. Och vad mer är – den tolkningen av Gud och av syndaförlåtelsen är inte Jesus” (s. 340). ”Jag bekänner inte att Jesus dog för mina synder. Men jag bekänner att Jesus är Herre” (s. 350). Inom bibelkritiken har man länge lanserat tanken att Jesus som Kristus och Guds unike son som dött för våra synder är en senare förvanskning, en kyrklig uppfinning som har föga gemensamt med den historiske Jesus. Gardell sväljer med hull och hår denna bibelkritik som bygger på ett totalt underkännande av Nya testamentet och dess ögonvittnesskildringar. ”Vad vet vi med absolut säkerhet om den historiske Jesus?” frågar Gardell och svarar själv: ”Inte mycket egentligen” (s. 16). Ändå menar sig Gardell veta att Jesus var ”en av alla de profeter som stigit upp till ytan en kort sekund och felaktigt utropat Herrens dag för att sedan försvinna ner i historiens djupa hav igen” (s. 16). ”Jesus var en människa som brottades med sig själv” (s. 83). ”Jag finner den tröstande. Tanken att Jesus liksom vi andra grubblade och faktiskt bara gradvis förstod vem han var och vad han hade potential att bli” (s. 86). ”Själv påstod han sig aldrig, vad man vet, vara Gud.” Men han påstod ”att han hade funnit en väg som skulle föra både honom själv och andra till Guds rike” (s. 28). ”Kanske ville han lära sig mer om Guds rike som han anat, och kanske var Johannes Döparen en av dem som kunde lära honom, som kunde hjälpa honom på vägen, och som erbjöd honom en plats och ett sammanhang där han inte blev ifrågasatt, utan fick börja om på nytt” (s. 61). ”Så till bilden av den korte, satte, tandlöse träarbetaren märkt av fattigdom och nedsliten av hårt arbete måste vi nu alltså tillfoga att han inte bara var bokligt obildad, han lät också som en lantis” (s. 87). ”Vi begår likaledes ett misstag om vi kräver av Jesus att han själv skall anse sig vara det som kyrkan sedermera bestämt att han var: syndfri” (s. 71). Även om ”Jesus blev upphöjd till Gud, var han – när han levde – ett barn av sin tid, och ibland med de gränser för sitt tänkande som hans kultur satte” (s. 128). Enligt Nya testamentet är dock Jesus Kristus, Guds Son, identisk med den historiske Jesus. Apostlarna umgicks med honom i mer än tre år och evangelierna förmedlar vad apostlarna har sett Jesus göra och hört honom säga. ”Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät”, skriver Petrus (2 Pet. 1:16). Gardell däremot har varken sett eller hört vad som hände men menar sig ändå veta bättre än ögonvittnena! Matteus var där liksom Johannes. Markus förmedlar vad Petrus har sett och hört och Lukas har noga studerat ögonvittnenas vittnesbörd och sammanställt dem ”för att du (Teofilus = du som älskar Gud) ska veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått” (Luk. 1:4). Dessutom skrevs evangelierna ner som historiska källor mycket nära de aktuella händelserna medan de flesta ögonvittnena fortfarande levde och kunde bekräfta deras korrekthet. Enda möjligheten för bibelkritiken att komma förbi evangeliernas vittnesmål är att förneka deras apostolicitet. Det gör också Gardell. Han påstår att Matteus inte är aposteln Matteus och Johannes inte aposteln Johannes utan andra författare som återspeglar en senare tids tankar. Likaså avvisas Markus och Lukas som trovärdiga källor. ”De källor vi har att tillgå är tillkomna långt efter och långt borta från den tid och de platser och människor de säger sig skildra” (s. 21), påstår Gardell utan faktastöd. ”Evangelierna skrevs alltså av människor som inte med nödvändighet satt sin fot i Palestina. De hade aldrig varit på de platser där Jesus levde och verkade” (s. 24), dristar han sig påstå. ”Evangelierna är inte ögonvittnesskildringar!”, upprepar han och höjer rösten till ett utrop (s. 25). Gardell är medveten om att de bibelkritiker han åberopar ligger ”i luven på varandra” (s. 16) och ”utan undantag måste gissa och göra antaganden för att kunna bygga upp något som ens liknar en helhetsbild av Jesus” (s. 16). Deras väljande och vrakande i det nytestamentliga materialet bygger ju på spekulation och sker på subjektiva grunder. ”Jag vet”, medger Gardell, ”att också den Jesus som jag skriver om är en spekulation, en skugg-gestalt. Den historiske Jesus är en man som skulle bli ytterst förvånad av själva min existens. Denne Jesus gäckar mig, ingen annan möjlighet finns. Han är mina föreställningars Jesus Kristus, jag vet det” (s. 338). Fastän böckerna ”Om Gud” och ”Om Jesus” sålunda enligt egen utsago innehåller spekulativa tankar och personliga ”föreställningar”, öppnar en rad kyrkor och församlingar sina portar för Gardells bibel- och kristendomskritik. ”Jag föreläser runt om i landet om gudsbilder i Gamla testamentet” (s. 32). Gardell förkunnar inte Bibelns Gud utan ett panteistisk gudskraft inom oss och över allt (jämför med Martinus tankar i recensionen här nedan av ”Martinus tredje testamentet”). Gardell skriver: ”Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt. Därför kan du söka Gud i dig själv lika väl som någon annanstans” (s. 352). ”Om Gud är uppfunnen – vilket han mycket möjligt är – så är han liksom hjulet en uppfinning som människor gjort oberoende av varandra i olika delar av världen” (s. 32). Nu reser Gardell land och rike runt och förkunnar i fullsatta kyrkor inte bara en av människor uppfunnen Gud utan en av bibelkritiker och honom själv ”uppfunnen” Jesus, en Jesus som är en helt annan än apostlarnas och urkyrkans Jesus, en Jesus som inte är Guds son i egentlig mening, inte den utlovade Messias, inte världens ende Frälsare, inte lösepenningen för vår syndaskuld, inte den rättfärdighet som vi syndare behöver och erbjuds helt oförtjänt, inte ”vägen, sanningen och livet” utan bara en av många vägvisare. Han vill inte heller veta av en Jesus som på den yttersta dagen ska återkomma i sin gudomliga härlighet för att döma levande och döda. Jag hoppas under hösten kunna publicera en bok som mera detaljerat behandlar ”Gardells föreställningar om Gud och Jesus”. Vilken Gud och vilken Jesus kan Gardell acceptera? Varför avvisar han Guds dom över all synd och omvändelsens nödvändighet? Vad menar han med nåd och allas ingång i Guds rike utan någon Frälsare och Försonare, utan någon ställföreträdande gottgörelse? Varför anser han att Jesu jungfrufödelse är en bluff och vad menar han egentligen med Jesu död och uppståndelse? Vad är det för ett Gudsrike som Gardell tror på och som man menar att Jesus misstog sig om? etc. etc. I väntan på denna bok rekommenderas ett studium av ögonvittnenas vittnesmål om Jesus, dvs. vad apostlarna sett och hört. Detta finns sammanfattat i boken Vem är han? Den verklige Jesus från Nasaret (XP Media 2007). Petrus skriver: ”Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger” (1 Pet. 3:15). Och Paulus talar om att bryta ner ”tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud” (2 Kor. 10:4f). Därför tror jag att Gardells förkunnelse inte ska få stå oemotsagd utan hans tankebyggnader bör utförligt belysas och avslöjas och det apostoliska vittnesbördet lyftas fram. När biblisk tro förlöjligas och förpassas från kyrkors predikstolar, är det hög tid att begrunda vad Judas skriver: ”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Judas brev, vers 3). SE (1) För en granskning av denna bok, se S. Erlandsson, Gardells Gud, Da Vinci-koden och Bibeln (2005), s. 9-28.