Ungefär så får man tolka en del journalisters och politikers reaktion inför valet av vår nya arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson. Vad Svantesson gjort sig skyldig till, om jag förstått det rätt, är att hon tidigare varit medlem i Livets Ords församling, varit engagerad i Ja till Livet-rörelsen samt lagt ner sin röst då riksdagen röstade om homosexuella äktenskap.

Det är uppenbart att en hel del inom media och politiken menar att en sekulär, ateistisk livssyn ska ha tolkningsföreträde i den politiska debatten. Tro på Gud får man göra i sin kammare men i det politiska livet och det offentliga rummet intar vi alla en sekulär, ateistisk hållning. Denna hållning anses av dess förespråkare som neutral vilket den inte alls är. Den lika mycket en trosuppfattning som vilken religion som helst. Tanken på en sekulär stat innebär att ingen trosriktning ska ha företräde, inte heller ateism och värderelativism.

Det är naturligtvis omöjligt för en seriös kristen liksom för alla andra som har en tro som man tar på allvar, att lämna denna tro i garderoben när man far till jobbet. Sverige är för den delen ett av de få länder där man kan väcka tanken på något sådant. Majoriteten av jordens befolkning har en tro på något högre än dem själva och denna tro finns naturligtvis med i alla olika skeenden i livet. Tanken att en troende person skulle lämna sin tro hemma när man går till jobbet och där inta en sekulär livssyn är lika orimlig som att tänka sig att en ateist endast skulle ha sin tro hemma och sedan ändra trosuppfattning i det offentliga rummet. Naturligtvis måste både en troende och en ateist följa de lagar och regler som finns i samhället inom demokratins ramar. Såväl troende som ateister bör uppträda med vishet och respekt mot andra i det offentliga rummet men att förneka det man innerst inne är övertygad om kan man inte göra.

En märklig tanke som dyker upp i sammanhanget är att en riksdagsledamot, speciellt en minister, måste tänka politiskt korrekt, det vill säga omfatta alla de värderingar som en majoritet för närvarande tycks omfatta. Om alla tänker så kommer det ju aldrig att kunna ske några förändringar. Opinion mot de för tillfället rådande åsikterna får då inte finnas.

För en del år sedan var till exempel fri abort och homoäktenskap otänkbart för såväl majoriteten av Sveriges befolkning som för majoriteten av riksdagens ledamöter. En massiv lobbyverksamhet, som åberopade demokrati, åsikts- och yttrandefrihet har förändrat spelplanen. Förändringen föregicks av livliga debatter i riksdagen och stora meningsskiljaktigheter fanns då inom de olika partierna. Men betyder det att nu har vi uppnått status quo? Får ingenting förändras längre. Tidigare fick man opponera sig mot den rådande ordningen men nu får man inte det längre. Är detta vad vi menar med demokrati, åsikts- och yttrandefrihet?

I ett värderelativistiskt samhälle har moraliska värderingar, som den svenske filosofen Axel Hägerström uttrycker det, inget sanningsvärde. En uppfattning som fått stort genomslag i det svenska samhället. Konsekvensen blir att moraliska uppfattningar är varken sanna eller falska och de förändras med tiden.

Den kristna tron, liksom de flesta andra trosriktningar, är inte värderelativistisk. Den utgår från att det finns en Gud som skapat människan och som vill ge henne kunskap om vad som är rätt och fel. Denna kunskap, som bland annat uttrycks i de tio budorden, har av många statsmän ansetts som grundläggande då det gäller samhällsbyggnad. Att hävda detta är en tanke så god som någon. Många problem i vårt samhälle skulle lösas om vi följde dessa Bibelns bud.

Demokrati är som någon myntat: ”Ett civiliserat sätt att vara oense på”. Vi försöker inte förändra varandras åsikter med hjälp av påkar eller gevär. Vi försöker med hjälp av det fria ordet övertyga varandra om att just vår egen uppfattning eller tro är den bästa.

Personligen argumenterar jag för den kristna tron, Den bygger inte på sagor och myter som en del menar. Den har sin grund i en tidlös sanning, när man väl upptäcker det. Jag tror att Sverige skulle må bättre om fler och fler började leva efter de bibliska principerna. Dessutom innehåller den kristna tron ett evighetsperspektiv som saknas helt i till exempel ateismen. Den ger svar på fundamentala livsfrågor som varför vi finns till och vart vi är på väg. Men eftersom jag tror att den kristna tron är en Guds kärleksgåva inser jag att den inte kan tvingas på någon. Den måste tas emot av fri vilja. Och eftersom jag, som en konsekvens av min kristna tro, anser demokrati med sitt krav på åsikts- och yttrandefrihet vara det bästa styrelseskick som för tillfället går att uppbringa, håller jag mig till dess regler.

Förhoppningsvis kan framtiden innebära förändringar. Kanske kan vi en dag få höra en kristen stadsminister avsluta ett tal till nationen med: ”Gud välsigne er och Gud välsigne Sverige”. Sådant händer i andra demokratiska länder som är betydligt större och mer inflytelserika än Sverige.

Tyvärr tycks en del journalister och politiker bara omfatta den demokratiska tanken då det gagnar dem själva. Åsiktsfrihet – ja bara ni tycker som oss!

Men då det gäller Elisabeth Svantesson har hon förmodligen för tillfället inga andra ambitioner än att göra ett bra jobb som arbetsmarknadsminister. Och till detta önskar vi henne all lycka.

Skribent: Tommy Lindén