Efter det tragiska terrordådet i Norge har våra media varit fulla av analyser kring gärningsmannen Anders Behring Breiviks bakgrund och motiv. Många kloka saker har sagts samt en del mer besynnerliga. En sådan vinkling av det hela stod Gudrun Schyman för i Nyhetmorgon TV4, 25 juli, där hon bland annat menade att en fundamentalistisk syn på familjen utgör en grogrund för extremism. Exakt vad Gudrun Schyman menar med fundamentalistisk familjesyn klargjordes inte i programmet, men hennes tidigare uttalande om ”död åt familjen” innebär så vitt jag förstår att om man förespråkar kärnfamiljen med mamma, pappa och barn som samhällsnorm är det ett hot mot samhällsutvecklingen. Denna familjekonstellation kan få finnas, menar Schyman, men den ska inte vara normerande eftersom den innebär stora risker som kvinnofälla och isolerad miljö.

Schymans farhågor rimmar dåligt med den bild av Anders Behring Breiviks bakgrund och uppväxt som hittills kommit fram. I ett inslag i Rapport, TV1, 26 juli, framgår det att Anders Behring Breiviks pappa inte har haft mycket kontakt med sin son och efter det som hänt säger pappan att han aldrig mer kommer att ha kontakt med sonen. På Expressens hemsida (http://www.expressen.se/nyheter/1.2508947/klasskamrater-om-anders-behrin…) framgår det att Anders Behring Breiviks pappa som gjorde karriär utomlands, separerade från modern och sonen efter en kort tids äktenskap. Gärningsmannens uppväxt har knappast skett i en ”fundamentalistisk” familjesituation. Man kan naturligtvis inte lägga skulden för det som skett på någon annan än gärningsmannen. Men man kan inte låta bli att undra över hur Anders Behring Breivik hade utvecklats om han haft en pappa vid sin sida under uppväxten som kunde stötta, vägleda och korrigera honom? Är det inte den typen av funktionella familjer vårt samhälle behöver, en kärleksfull mamma och pappa som tillsamman tar ansvar för sina barn och vägleder dem under deras uppväxt, i ett nätverk med släkt och vänner. Jag talar inte om ofelbara superfamiljer, men familjer där man trots alla tillkortakommanden tar hand om varandra och håller ihop. Sedan finns det naturligtvis dysfunktionella familjer i isolerade miljöer, men de är knappast en produkt av familjen som konstitution utan mer en följd av individer med olösta personliga problem. Min övertygelse är att om våra politiker satsat mer på den funktionella kärnfamiljen, där inte minst alla pojkar fick ha en pappa vid sin sida, hade vårt samhälle mått mycket bättre på en mängd olika områden. Men att få till stånd en sådan förändring är inte bara en fråga om ekonomiska resurser, det är frågan om en ideologiskt kursändring för vårt land.

Tommy Lindén

Ett mycket tänktvärt inslag av Bengt Fiske fanns i tidningen Dagen 26 juli.

Vuxna måste ta ett personligt ansvar för de unga

Efter att arbetat under tio år bland Berlins utslagna barn och ungdomar, punkare och en del prostituerade, förstod jag att det behövdes ett nytänkande när det gäller hur man ska möta misären bland barn och unga i Västeuropa.
Man måste komma år orsakerna till att barn och unga lämnas ensamma och utan aktivt vuxenstöd. Den vanliga tankegången leder till att man söker svaren i politiska åtgärder. Vilket i sin tur resulterar i att man landar i talet om mer pengar till skola och sociala åtgärder. På grund av att det mer eller mindre är tabu att tala om föräldrars ansvar, tas denna personliga utgångspunkt inte upp i debatten. Och de många barn som har det svårt för att deras välbärgade föräldrar inte har tid för dem, glöms helt bort i samtalet.
Pengar är inte deras problem.

Vi måste föra in den privata sfären i samtalet, det personliga ansvar varje vuxen medborgare har för unga i sin egen omgivning. Och det börjar med de egna barnen. Vi behöver en folkrörelse för mer personligt ansvar, ett ansvar som inte blir politiserat. Det värsta är när social nöd hos barn och unga utnyttjas för att göra partipolitiska poäng.
Miljö- och fredsrörelserna arbetar utifrån tanken att ansvaret för både miljö och fred måste börja i hemmet, och i de personliga attityderna. Vi tror att även människors utveckling socialt och personligt måste börja i hemmet, i den privata sfären.

Varför är det så svårt att samtala om föräldrars ansvar för barnen? Eller att de som är orsak till att barn blir till måste få reda på de stora personliga och sociala konsekvenserna, för att ta ställning till om det är klokt för dem att skaffa barn? Är det för att etablissemanget inte vill eller kan tala om moral?

Det behövs en rörelse som inte är beroende av etablissemangets gamla tankebanor eller är rädd för att vara personligt inkorrekt. En gräsrotsrörelse av privata människor som väljer att handla efter det egna samvetet. Och som enskilda kan vi påverka någon eller några till civilt ansvar.

Bengt Fiske

Ytterligare en artikel, av socionomen Erik Lundström, som är läsvärd i sammanhanget finns på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/25/socionom-bristande-respekt-fr-n-vuxenv-rlden-skapar-hat

Skribent: Tommy Lindén