Under senare år har östortodox kristen andlighet blivit allt mer uppmärksammad i vårt land. Ett begrepp inom ortodoxin som har orsakat en hel del debatt är det ortodoxa sättet att uttrycka det som vi i väst brukar kalla helgelse, den kristnes växande i tro, karaktär och Gudsrelation. Inom ortodoxin brukar man kalla detta theosis, på svenska översatt som ”gudomliggörelse”.

Ordet ”gudomliggörelse” känns synnerligen ovant i vår svenska protestantiska kristenhet, och det väcker både höjda ögonbryn och skarpa invändningar. Hör vi inte ekot från Eden, från ormens insmickrande frestelse att ”ni ska bli som Gud”? Det finns bara en Gud, och det hör till grekisk hednisk polyteism att tro att människor som Herakles kan bli upphöjda till en plats bland gudarna på Olympen och sedan tillbes i jordiska tempel.

Jag har stött på den här tanken på en del oväntade sätt genom åren. I tonåren slog jag upp upp Uppenbarelseboken i en äldre engelsk Bibel och såg till min förvåning att den i denna Bibel kallades The Revelation of St. John the Divine. Sankt Johannes den gudomlige?! Grövre helgondyrkan hade jag aldrig sett i mina dagar, och jag slog igen boken.

Sedan fick jag en förfrågan av den syrisk-ortodoxa kyrkan att bättra på språket i deras svenska översättning av Sankt Jakobs gudomliga liturgi, vilket vållade mig en del huvudbry. Hur kan en liturgi vara gudomlig? Vad menar de egentligen? Att den är gudomligt vacker? För det är väl inte liturgin i sig själv man tillber?

Längre fram har jag fördjupat mig i Bibelns grundspråk grekiska och hebreiska, och då har dessa saker fallit på sin plats. Det grekiska ordet theois som standardöversätts ”gudomlig” har en mycket vidare betydelsesfär än vårt svenska ”gudomlig”. Standardlexikonet Bauer-Danker ger dessa betydelser:

1) that which belongs to the nature or status of deity
2) of persons who stand in close relation to, or reflect characteristics of, a deity

Aposteln Johannes var naturligtvis inte gudomlig själv, utan han var en som stod nära Gud och kände Gud (grundtextordet i Uppenbarelsebokens titel som översattes ”divine” är theologos, teologen). På samma sätt kan Ignatius av Antiokia skriva ca 110 e Kr om hoi theotatoi profetai (Brevet till magnesierna 8:2), vilket inte betyder ”de gudomliga profeterna” (som talade i kraft av egen gudomlighet) utan ”de gudsnära profeterna”.

Och den ”gudomliga liturgin” har inget med gudomlighet att göra, utan det är helt enkelt samma ord som vårt svenska ”gudstjänst” (leitourgia = tjänst). Flera andra språk använder sådana genitiviska adjektiv, exempelvis ryska och även engelska som har påverkats mer av Medelhavets språk. Det är en språkform som är ovan i vår avlägset nordiska svenska och därför skapar missförstånd. Att varatheios innebär alltså inte nödvändigtvis att själv vara Gud, utan lika gärna att vara särskilt nära och förknippad med Gud, ha med Gud att göra.

Så när Andra Petrusbrevet skriver att vi genom Guds löften får del av ”gudomlig natur” (2 Petr 1:4), vilket är huvudversen för tanken om theosis eller gudomliggörelse, så innebär det inte att vi själva blir allsmäktiga och allvetande gudar utan att vi växer i den karaktär som står Gud nära och som exemplifieras i de kommande verserna: tro, dygd, insikt, självbehärskning, uthållighet, gudsfruktan, broderskärlek och kärlek till alla människor (v 5-7).

Ordet theosis kan alltså översättas med ”Guds-görelse”, att vi blir allt mer Guds, allt mer nära honom och präglade av honom. Därför behöver vi inte vara rädda för begreppet theosis, när det är rätt förstått, utan tålmodigt korrigera det språkliga missförståndet tills kunskapen har spridit sig.

Skribent: Tony Larsdal