Auktoritetstro är något som meningsmotståndare ibland tillskriver varandra i särskilt livfulla debatter. I begreppet auktoritetstro ligger ofta en anklagelse om att den som ägnar sig åt detta fäster större vikt vid vem som har framfört ett budskap istället för att kritiskt granska innehållet i budskapet. Sanningshalten i ett påstående kan dock inte avgöras genom att enbart hänvisa till vem som framför påståendet utan måste avgöras med olika metoder för kritisk granskning. Ett grundläggande problem med auktoritetstro är att den leder till att man som enskild individ undviker att ta ansvar för sin personliga granskning och ansvar av det budskap man dogmatiskt accepterar.

Under Upplysningstiden på 1700-talet så angrep upplysningsfilosofer den kristna kyrkan genom att bland annat hävda att den kristna tron grundades i en blind auktoritetstro på vad kyrkans teologer påstod. Upplysningsfilosoferna menade att detta var förnuftsvidrigt och kunde likställas med allmän vidskepelse. Istället skulle människan vägledas av sitt förnuft och inte acceptera budskap som stred mot förnuftet. Denna syn kom att styra utvecklingen av den moderna vetenskapen. Vetenskapens företrädare kom dock inte själv undan problemet med att använda auktoritetsargument i somliga sammanhang. Vi ser även idag tydliga exempel på hur vetenskapligt skolade människor använder auktoritetsargument både i forskartvister och i debatter om livsåskådningsfrågor. Detta trots att modern vetenskapsteori visat att vetenskapen inte strikt kan bevisas vara överlägsen andra metoder att skapa kunskap.

En variant av auktoritetstro inom vetenskapen brukar benämnas scientism. Det finns olika uppfattningar om hur scientism ska definieras men begreppet brukar användas som term för en filosofisk riktning, som innebär tron på den naturvetenskapliga metodikens överlägsenhet (exklusiva existensberättigande) gentemot alla andra vetenskapliga fält samt andra kunskapstraditioner i samhället. Scientismen har därför kritiserats för att ha en övertro på naturvetenskapen när dess förespråkare söker överskrida sitt eget kompetensområde och bedöma frågor som ligger helt utanför dess egna domäner. Scientism kan uppvisa drag som auktoritetstro, hävdandet av att vetenskapen producerar absoluta sanningar eller ett systematiskt klassificerande av meningsmotståndare eller konkurrerande livsåskådningar som pseudovetenskapliga. Scientism i denna mening skulle kunna förklaras som en bristande insikt i vetenskapens begränsningar och grunda kunskaper i modern vetenskapsteori. Scientism får därmed tydliga drag av just den typen av auktoritetstro och dogmatism som Upplysningen vände sig mot.

Somliga debattörer tycks vara särskilt förtjusta i att använda vetenskapliga auktoritetsargument i syfte att angripa religiösa trosföreställningar. Att använda vetenskapliga auktoritetsargument för att konstruera nedlåtande teorier om religiösa människor blir med bakgrund av vetenskapens idag kända begränsningar inte trovärdigt. Sådan argumentation tycks dock röna ett visst underhållningsvärde bland personer som från början är fientligt inställda till religiösa livsåskådningar. Steget från att vara av underhållningsvärde till att bli betraktat som ett inlägg med vetenskaplig tyngd är dock stort. Snarare riskerar dogmatiskt lagda debattörer som använder vetenskapen som slagträ mot religiositet att enbart ytterligare undergräva allmänhetens förtroende för forskare och därmed ge övriga forskare dåligt rykte. På motsvarande sätt är det inte trovärdigt när religiösa företrädare försöker använda vetenskapliga argument som stöd för en religiös livsåskådning. Vetenskapens begränsningar verkar förstås även i detta fall mot sådana försök. Försök att använda vetenskapen som slagträ i debatter om livsåskådning torde även i detta fall ytterst vila på föreställningen att vetenskapen levererar absoluta sanningar. Denna föreställning har dock inget stöd i modern vetenskapsfilosofi.

De som vill hävda att kristendomen vilar på blind auktoritetstro kan på egen hand granska hur Jesus själv undervisade. Jesus själv avvisade konsekvent alla former av auktoritetstro när människor kom och ville att han skulle ge dogmatiska svar på olika religiösa spörsmål. Människorna var vana vid att deras religiösa ledare använde dogmatiska budskap som inte fick ifrågasättas. Till somligas besvikelse valde Jesus i dessa fall att inte svara dogmatiskt utan istället genom att antingen hänvisa till texter i gamla testamentet eller genom att använda liknelser. På detta sätt vill han fästa blicken på det personliga ställningstagandet och den personliga omvändelsen. Jesus betonade ständigt varje människas personliga ansvar inför Gud och sina medmänniskor. Det dög inte att hänvisa till vad den ene eller andre religiöse ledaren sagt när man motiverade sina personliga handlingar och val.

Auktoritetstro har således inget stöd vare sig inom modern vetenskap eller den kristendom som vilar på Jesu undervisning.

Peter Stenumgaard arbetar till vardags som professor och forskningschef.

Skribent: Peter Stenumgaard