Den moderna vetenskapsfilosofin har sedan decennier avfärdat alla vetenskapens anspråk på att vara en överlägsen metod att nå säker och objektiv kunskap om tillvaron.

Med hänvisning till vetenskapen har genom åren många böcker publicerats där man försökt måla bilden av den historiske Jesus. Två aktuella böcker är Jonas Gardells ”Om Jesus” och Michael Baigents ”Jesusskrifterna”. Dessa båda författare utgår båda från de senaste vetenskapliga rönen och ger samtidigt två diametralt motsatta bilder av den historiske Jesus. Detta visar dels det som vetenskapsfilosofer länge känt till; att vetenskapen har stora begränsningar när det gäller att få fram sann objektiv kunskap om tillvaron, dels det att den historiske Jesus tycks ha en förmåga att få subjektiviteten att snabbt ta överhanden. Jonas Gardells senaste bok ”Om Jesus” försöker mejsla fram bilden av den historiske Jesus. Gardell är inte den förste som gjort ett sådant försök och för bara ett par tre år sedan kom Michael Baigent ut med en bok med samma syfte, ”Jesusskrifterna”. Baigent är mest känd som en av författarna till boken ”Heligt blod, helig graal” som var en av inspirationskällorna bakom ”Da Vinci-koden”. Han har under många år arbetat tillsammans med flera ledande arkeologer och historiker. Baigent och Gardell är överens om att ifrågasätta Jesu gudomliga natur och vill fokusera på den historiske Jesus samt använda de senaste vetenskapliga rönen för att teckna denna bild. Därefter divergerar deras rekonstruktion av den historiske Jesus snabbt.

Gardells tolkning av de vetenskapliga rönen leder som, de flesta fått del av i medierna, till en Jesus som är en tandlös outbildad analfabet, med lantligt språk och nedsliten av hårt fysiskt arbete. Baigents Jesus har inte rönt samma intresse i svenska medier, varför vi gör en kort resumé. Baigents Jesus är välutbildad, läs- och skrivkunnig samt högt skolad inom både judendom och egyptisk mystik. Innan sitt officiella framträdande, vid omkring trettio års ålder, hade han enligt Baigent under många år tränats i det då hemliga judiska templet vid Tell el-Yehoudieh, några mil utanför Kairo i Egypten. Detta tempel sägs ha byggts av den saddukeiske översteprästen Onias III cirka 170 f Kr efter att Israel för andra gången invaderats av den selukidiske kungen Antiokus Epifanes. Templet betjänades av den legitima saddukeiska ätten och hade som syfte att bevara den judiska tempelkulten tills templet i Jerusalem återfick sin ursprungliga roll. I Onias tempel tränades Jesus enligt Baigent för att så småningom kunna lanseras både som världslig judisk kung och överstepräst, därav hans släktskap med både Davids ätt och leviterna. Krisen som slutligen ledde till hans död uppstod när han plötsligt inför sina anhängare förklarade att han inte hade några världsliga maktanspråk utan i stället valde att hänge sig helt åt den judiska och egyptiska mystik han var så väl bevandrad i. Baigents ”elit-Jesus” blir alltså den motsatta till den tandlöse outbildade analfabet som Gardell målar.

Hur kan två arbeten som båda påstår sig vara baserade sig på vetenskapliga rön landa i så diametralt motsatta slutsatser? Vi talar här inte om en skillnad som endast är av akademiskt intresse utan en avgrundsdjup skillnad som kan få läsaren att tro att man lika gärna kan göra en lista på tänkbara egenskaper och sedan kasta tärning när man ska teckna bilden av den historiske Jesus. En modernt skolad vetenskapsfilosof blir dock inte särskilt förvånad över denna divergens. Den moderna vetenskapsfilosofin har sedan decennier avfärdat alla vetenskapens anspråk på att vara en överlägsen metod att nå säker och objektiv kunskap om tillvaron. De idealiserade föreställningarna om vetenskapens unika monopol att nå säker kunskap om tillvaron nådde sin höjdpunkt under Upplysningstiden men har sedan lång tid tillbaka underminerats av vetenskapsfilosofer.

På samma sätt har begreppet objektivitet fått finna sig i att förbli ett ideal som aldrig nås i praktiken. Med detta som bakgrund är det inte förvånande att två personer som båda vill öka trovärdigheten i sitt arbete genom att hänvisa till vetenskap ändå landar i diametralt motsatta slutsatser. Det subjektiva hos var och en som vill arbeta vetenskapligt visar sig nämligen både när man ska fatta beslut om vilka fakta som ska samlas in och hur dessa fakta sedan ska värderas. Vi behöver inte gå särskilt långt för att finna ett liknande högaktuellt exempel där forskare som arbetar vetenskapligt landat i två helt olika uppfattningar. Klimatfrågan är ett sådant exempel där forskare dragit diametralt motsatta slutsatser ur samma uppsättning resultat.

I fallet med att teckna bilden av den historiske Jesus tycks det dock som att subjektiviteten mycket snabbt tar överhanden. Uppenbarligen berör Jesus även oss moderna skolade människor, oavsett vilken uppfattning man har om hans gudomliga egenskaper, så starkt att vår analys av honom snabbt blir präglad av våra personliga egenskaper och incitament.

Peter Stenumgaard, professor, teknologie doktor.

Skribent: Peter Stenumgaard